Går igenom allt.

Moas request:

Vid kvart i ett befann jag mig utanför festivalområdet. Träffade Josefine och hennes kompisar. Fem minuter senare mötte jag upp min trogna köarkompis. Runt kvart över ett blev vi insläppta. Först på festivalområdet. Först vid scenen.

Vi blev snabbt kompisar med en vakt som sa "Ska ni köa ända till Krunegård? Jag slår vad om att ni inte kommer klara av det!". För första gången i mitt liv tog smartheten i min hjärna över och jag sa nåt i stil med "Om vi klarar av det, kan du fixa varsin setlist åt oss då?". Det lovade han.

4½ timme in i köandet kom Moa, Hannah och några andra kompisar. Denna snygga bild knäpptes:

Under dagen såg vi Suburban Kids With Bibical Names, Anna Ternheim, [ingenting] och Florence Valentin. Det var trevligt det också. Jag hade andra kompisar på området som agerade mattanter och köpte mat åt oss när vi blev hungriga. På så sett gick jag inte från min plats vid staketet en enda gång under dagen.

9 timmar senare var det dags. Soundchecket var klart. Trycket bakifrån ökade. Jag grät, minns jag. Grät över alla idioter som kom för fem minuter sen och som ansåg att dom hade rätten att stå på första raden. Men det löste sig. Och i stället grät jag för att Markus var så snygg.

Öppnade med Se På Mig Nu, Vad Tycker Du?. Underbart var det. Sedan fortsatte det. Gamla och nya låtar, både Hollywood och Isande Diskant. Sedan. Precis som under Cirkus-spelningen stegade Mauro Scocco ut på scenen. Efter en vers in i Sarah.

Sedan hände det jag visste skulle hända men som jag inte vågade hoppas på. Dom spelade Hela Livet Var Ett Disco. Jag vet inte hur många känslor och tankar som flög igenom min kropp just då. Bilder från uppväxten korsade mina näthinnor. Mörka minnen. Jag ville gråta. Men allt jag gjorde var att sträcka en hand upp mot himlen och sjunga med. Inte högt. Överröstade inte publiken, inte Markus, inte ens mina tankar. Men jag sjöng med. Inombords byggdes tusen starka murar upp. Jag klarar allt.

Sedan hade Markus ett snack om att det var sommarens sista dag och om svart blank marmor mot kinden. Sedan spelade dom Den Som Dör Får Se/Markus Kyrkogård. Låten jag alltid har på repeat dom dagarna jag går till kyrkogården för att prata med dom döda. För att höra deras historier och för att se på deras fina gravar. Väldigt fin låt. Betyder mycket för mig.

Jag Är En Vampyr. Självklart spelade han den.

Scenen stod tom. Lamporna slutade lysa och röken lämnade scenen för att flyga upp till molnen.

Men sedan kom dom ut igen. Lika snygga som alltid. Spelade Afrobeat. Introt till Stjärnfallet spelades. Men dom fick inte spela den. Nej nej. Stockholms stad klagade.

Jävla stad.

Sedan skulle alla setlist delas ut. En vakt plockade ner två. Markus och Victors. Våran vakt tog dom från honom och sa "Jag har lovat två stycken!". Jag och Jozefin skrek. Alla andra också. Sedan gav han oss dom. Jag fick Markus. Jozefin fick Victors. Vakten sa "Det här är bevis på att ni köat längst. Att ni klarade av det!".

Sen brast allt. Jag fick syn på Moa. Ramlade in i hennes famn. Skrek. Kramade Hannah. Skrek. Jag grät tror jag också. Lite i alla fall.

Jag har en setlist som luktar öl. Och fan vad jag älskar det.

(Och ni hatar sådana här inlägg, förlåt. Mejla in eran egen story i stället. Roligare så!)