Går igenom allt.

Moas request:

Vid kvart i ett befann jag mig utanför festivalområdet. Träffade Josefine och hennes kompisar. Fem minuter senare mötte jag upp min trogna köarkompis. Runt kvart över ett blev vi insläppta. Först på festivalområdet. Först vid scenen.

Vi blev snabbt kompisar med en vakt som sa "Ska ni köa ända till Krunegård? Jag slår vad om att ni inte kommer klara av det!". För första gången i mitt liv tog smartheten i min hjärna över och jag sa nåt i stil med "Om vi klarar av det, kan du fixa varsin setlist åt oss då?". Det lovade han.

4½ timme in i köandet kom Moa, Hannah och några andra kompisar. Denna snygga bild knäpptes:

Under dagen såg vi Suburban Kids With Bibical Names, Anna Ternheim, [ingenting] och Florence Valentin. Det var trevligt det också. Jag hade andra kompisar på området som agerade mattanter och köpte mat åt oss när vi blev hungriga. På så sett gick jag inte från min plats vid staketet en enda gång under dagen.

9 timmar senare var det dags. Soundchecket var klart. Trycket bakifrån ökade. Jag grät, minns jag. Grät över alla idioter som kom för fem minuter sen och som ansåg att dom hade rätten att stå på första raden. Men det löste sig. Och i stället grät jag för att Markus var så snygg.

Öppnade med Se På Mig Nu, Vad Tycker Du?. Underbart var det. Sedan fortsatte det. Gamla och nya låtar, både Hollywood och Isande Diskant. Sedan. Precis som under Cirkus-spelningen stegade Mauro Scocco ut på scenen. Efter en vers in i Sarah.

Sedan hände det jag visste skulle hända men som jag inte vågade hoppas på. Dom spelade Hela Livet Var Ett Disco. Jag vet inte hur många känslor och tankar som flög igenom min kropp just då. Bilder från uppväxten korsade mina näthinnor. Mörka minnen. Jag ville gråta. Men allt jag gjorde var att sträcka en hand upp mot himlen och sjunga med. Inte högt. Överröstade inte publiken, inte Markus, inte ens mina tankar. Men jag sjöng med. Inombords byggdes tusen starka murar upp. Jag klarar allt.

Sedan hade Markus ett snack om att det var sommarens sista dag och om svart blank marmor mot kinden. Sedan spelade dom Den Som Dör Får Se/Markus Kyrkogård. Låten jag alltid har på repeat dom dagarna jag går till kyrkogården för att prata med dom döda. För att höra deras historier och för att se på deras fina gravar. Väldigt fin låt. Betyder mycket för mig.

Jag Är En Vampyr. Självklart spelade han den.

Scenen stod tom. Lamporna slutade lysa och röken lämnade scenen för att flyga upp till molnen.

Men sedan kom dom ut igen. Lika snygga som alltid. Spelade Afrobeat. Introt till Stjärnfallet spelades. Men dom fick inte spela den. Nej nej. Stockholms stad klagade.

Jävla stad.

Sedan skulle alla setlist delas ut. En vakt plockade ner två. Markus och Victors. Våran vakt tog dom från honom och sa "Jag har lovat två stycken!". Jag och Jozefin skrek. Alla andra också. Sedan gav han oss dom. Jag fick Markus. Jozefin fick Victors. Vakten sa "Det här är bevis på att ni köat längst. Att ni klarade av det!".

Sen brast allt. Jag fick syn på Moa. Ramlade in i hennes famn. Skrek. Kramade Hannah. Skrek. Jag grät tror jag också. Lite i alla fall.

Jag har en setlist som luktar öl. Och fan vad jag älskar det.

(Och ni hatar sådana här inlägg, förlåt. Mejla in eran egen story i stället. Roligare så!)

Framför teven, slickar såren.

Här kommer mitt utlåtande om videon till HLVED:

Helt jävla disco, är den!

Victor och Kisa dansar pardans, Markus sjunger i ett skumbad, slår sönder en discokula med ett slagträ (i skinnjacka!) och är sådär härligt snygg ni vet. Som bara han kan vara.

Men allt gott har en baksida. Även den här videon. Trist, men så jävla sant. I det här fallet är det kavajen. Varför, varför, varför envisas han med att ta på sig den svarta kavajen med kedjor hela tiden? Det var snygg under Rockbjörnen och den var snygg på Cirkus. Nu är den uttjatad och jag blir mest arg på den.

När han fyller 31 ska jag skicka honom en riktigt snygg kavaj som inte blir uttjatad. Som kommer bli stulen bara för att den är så jävla snygg. En kavaj utan kedjor.

sunday night arrives

Som Hanna sa, jag såg Coldplay igår. Det var magiskt.
Och ja, Markus Krunegård spelar på Popaganda nästa vecka.
Like she said: min längtan är sån som ingen har haft.

Jag gillar att citera Hanna. Jag gillar att jag ska se Markus nästa vecka. Jag gillar videon till Hela Livet Var Ett Disco.

Lås inne ivern i dig.

Moa besöker huvudstaden just nu (jag också för den delen, men det gör jag ju alltid). Eftersom klockan är efter midnatt kan jag säga detta: Ikväll ska hon se Coldplay. Jag är inte det minsta avundsjuk.

Och eftersom klockan är efter midnatt kan jag även säga detta: Om exakt en vecka spelar Markus på Popaganda. Min längtan är sån som ingen har haft.

Då kan jag äntligen klippa av mig mitt blåa festivalarmband med blåa badbollar på som jag fick förra året.

Men hur som helst. Tänkte mest uppdatera eftersom det stått tomt här ett tag. Tråkigt, men sant. Snart blir det aktivt igen. Jag har bilder att redigera.

Och så ska jag sova också.

But in Flamingotältet at Way Out West I did.

Hemma igen.

Det har varit en trevlig helg. Fylld med dans, skratt, härliga människor, politiska tält och brabättrebäst musik!

Mötte upp vännerna mina runt halv två för att för första gången äntra festivalområdet. Medan Timo värmde upp alla med Sweet Marie, My Valentine och About You Now dansade vi fram för att utforska området. Sedan gick vi bort till Linné tältet, där Laakso skulle spela 5 timmar senare. Hade tänkt köa igenom Bon Iver men det var så sjukt mycket folk så jag och mina kompisar gjorde armband istället. Sedan köade jag. Från halv fyra till kvart över sju. Hur länge blir det?

Räkna på det, ni.

Grizzly Bear var en plåga. Hade bara hört en enda låt. Killarna framför mig luktade illa och hade mjäll. Men jag klagade inte. Festival it is. Sedan kom Moa och vi satte oss mot kravallen precis där vi ville stå. Florence and the machine skar i öronen. Sångerskan var flummig och ganska äcklig. Konstiga kläder.

Sedan byttes publiken ut. Från killar med kepsar och hulahula-halsband till killar med stuprörsjeans och wayfarer. Från tjejer med raklugg och orangefärgat hår till tjejer med snedlugg och tygpåsar. Men jag och Moa stod kvar. Rörde oss inte ur fläcken.

Sedan startade dom. Här är setlisten:

1. True Believers (ny låt)

2. Stay Tuned To My Love

3. Västerbron

4. Punk (ny låt)

5. Lack of Blood

6. The Death of Us

7. Worst Case Scenario

8. Confidence is Sexy

9. Dancing Queen

10. Norrköping

11. High Drama

12. Someone Somewhere

Nästan samma setlist som på peace and love. Bäst var Death of Us. När introt spelades greppade jag Moas hand och log med hela ansiktet. Hoppades på att ingen skulle sjunga med, men självklart gjorde dom det. Själv mimade jag bara. Ville helst utav allt bara höra Markus röst i början. Men, it's just physical.

Sämst var publiken. Vad hände under dialogen? Vad hände med tacket? Varför var det bara jag som skrek? Jag förstår inte. Vad gjorde ni där? Varför såg ni inte Wilco i stället? Snälla, svara mig.

Men jag lät inte det förstöra min upplevelse. Som vanligt under High Drama kramade jag om min t-shirt ända från början. Vakterna skrattade åt mig när dom läste på min tröja. Sötisar.

Sedan, efter the feeling that says "fuck them, go walk alone" var det slut. Finito. Inget mera Laakso. När är nästa spelning?

För det måste ju bli en till. Och en till. Och en till. Och ännu flera.

Sprang till Jozefin som stått på andra sidan för att visa mitt brev och min setlist. För att kramas och gråta och skratta. Sedan dansade jag och Moa därifrån. Bort, bort, bort från Linnétältet för att se Glasvegas och Arctic Monkeys.

Innan kvällen var slut köpte vi varsin utav den här i Bengans tältet. Underbart!

Kram på er!

(Om någon också var på Way Out West får ni gärna mejla eran historia till Krokuzs@hotmail.com så kommer den att publiceras.)

Usel på allt människor gör mest.

Idag såg jag Markus igen. Fick höra en helt ny låt: Dålig På Vardag. Väldigt fin. Jag kommer berätta mer om det senare. Pedagogiskt med bilder och allt ska det bli har jag tänkt mig. Men inte nu.

I stället ska jag åter igen berätta om min mormor. Gud vad jag uppskattar hennes existens. Hela tiden gör jag det.

När jag kom hem från stan. Genomblöt, smågrinig men samtidigt jätteglad rotade hon i sin väska och sa "förresten, jag har någonting till dig!" och räckte över ett kuvert. I det låg det här:

"Hej Hanna.

Hoppas livet leker.

Själv står jag just nu i en bar och skriver till dig. Vi kanske ses på nån konsert.

Ta hand osv

Markus Krunegård"

Hennes arbetskamrat känner tydligen honom. I våras praoade jag där och pratade väl ganska mycket om honom och om konsertupplevelser. Hade på mig min blodiga tröja någon dag också, om jag inte minns fel. Ändå nämnde hon ingenting. Men jag är väldigt glad hur som helst.

I höst ska han äta middag med dom.

Kicken.

På fredag ska jag se Laakso. Här är min drömsetlist:

1. Worst Case Scenario.
2. Ny låt.
3. Loista Laakso (som om. Men ändå. Drömsetlist var det!)
4. Västerbron (innehållandes "but on Way Out West in Göteborg I did" och så vidare)
5. Dancing Queen.
6. Great Times Underground.
7. Emmylou.
8. Norrköping.
9. High Drama.

Här är det ett relativt långt snack om hur fint det var första gången Markus besökte Göteborg. Att han längtat efter det ett år, och sedan, äntligen, åkte dom iväg på ett sommarlov. Sedan spelar dom:

10. Fight the Fight (min aaaabsoluta favoritlåt! Gud vad bra den är!)
11. Someone Somewhere (obligatorisk avslutarlåt)

Jag tycker faktiskt att det är dåligt att dom aldrig spelar Fight the Fight live. Om man får lov att klaga. Vilket man egentligen inte får.

min längtan är sån som ingen har haft

Imorgon åker jag till Göteborg. Markus spelar 22.00 på Kungstorget och jag kommer vara där. Jag kommer se Markus solo, vilket jag inte gjort sen 2 maj på Popadelica i år. Gratis är bra också, väldigt bra!

Jag längtar.

Things turn clear in the end.

Spelschemat för Way Out West har varit uppe ett tag nu.

Laakso spelar 19.15 på Linné scenen.

Jag missar Robyn och Glasvegas och får springa till Arctic. Men jag är glad ändå. Dom spelar på den minsta scenen! Det betyder intimt, intimt, intimt.

Ses vi där, vänner?

Ta det på kortet.

Allsång i tisdags. Fick höra Jag Är En Vampyr fyra gånger. Jag önskar er alla samma lycka. Det är låten som förändrade mitt liv. När jag kom hem någonstans runt midnatt la jag mig i min säng, grät och kramade kudden och hade låten på repeat. En enda person dansade med mina hjärnceller den natten.

Här kommer ett par bilder från repetitionen. Sedan orkade jag inte ta upp kameran mer.

Hej Mackan.

Den här bilden är nog finast i världen tror jag. Jag dör.

Två tummar upp och en dubbelhaka. Det märktes att han trivdes.

Den här bilden är fin, fin tycker jag.

En kille i publiken slängde upp en flaska med prideflaggan på till Markus. Den slängdes i soptunnan utav en vakt.

Victor är snygg, cool och jobbar på Weekday. Vad mer kan man begära?

Jag dog varje gång. Även om jag bara såg ryggtavlorna är det här det vackraste som finns. Hela världens hunger samlad i mig.

Jag har klurat ut en bra slogan för alla bilder som publiceras i bloggen under hela natten. Håll i hatten: Den som rör får se.

Låna bilder får ni göra, om ni säger till oss först.

Kramar!

Lyckligt ovetande

Här svarar Markus på tittarfrågor innan Allsången, här var en trevlig liten intervju av Shire och här är framträdandet. Mycket trevliga klipp må jag säga.

Så fin.

Hela Livet Var Ett Disco

Låten finns på Myspace.

Jag blev lite "oj, vilket roligt sound för att vara Markus" när jag hörde den. Men gud, jag gillar det verkligen! Lagom psykadeliskt och mysigt. Jag får lite "soundtrack till 80/90tals-serie"-feeling, haha men det är väl charmigt? Tycker jag det.

Annars sitter jag och väntar på samtal från Hanna som somsagt befinner sig på Skansen. Jag måste säga att jag är mycket glad över att hon är där, och över att jag får höra live i telefonen. Fint. Tack till Hanna!

I feel leftover and alone

Hanna är på Skansen nu och jag är... i Kumla nu. Hm. Men tvn och videon är klara för tittning och inspelning. SVT1, 20:00. Mycket viktig tid. Glöm inte gott folk! I bet att det kommer vara det finaste allsången får tag på nånsin.

Och Hanna, angående ditt inlägg här under, du heter faktiskt Hanna Krunegård på min mobil.

(Foto: Pauline Benthede)

Kristna vänner som gifter sig.

Min familj är så himla underbar ibland. Bara ibland. Ganska sällan, faktiskt. Men ändå: Ibland.

När min mormor såg en bild förställande Markus i mitt facebook-album (ja, det är min kompis som tagit bilderna så ja, jag har tillstånd) skrev hon ett inlägg i min logg direkt "Vilken stilig man det är i ditt album, Hanna. Sjunger han lika bra som han ser ut förstår jag varför du gillar honom". Hon har även läst den här fanbloggen och imorgon ska hon se på allsång, för första gången i år.

Hon är finsk. Så jag låta henna höra Mämmilärock. Jag tror att hon kommer att uppskatta den. Hon förstår ju vad Markus sjunger.

Men det var inte mormor jag skulle prata om. Jag skulle berätta om en väldigt absurd och rolig händelse. Ja. Precis. Absurd och rolig.

Tänk er detta scenario: Du sitter på en restaurang med bror och far. Du äter en kycklingsallad och dom varsin pizza. Ni kommer in på hur man egentligen uttalar ditt efternamn; Ek Lilja eller Eklilja. Sedan kommer ni in på äktenskap. Din pappa frågar "Vad ska du heta om du gifter dig då?", du blir förvirrad och proppar munnen full av salladsblad och gurkskivor för att slippa svara på frågan. Istället räddar han dig med ett "Krunegård?" och du brister ut i skratt. Bara för att du hoppas. Du hoppas så in i helvete mycket att det är sant. 15 år är ingenting.

Ha det fint! Missa inte allsången imorgon.

You said that bananas could make us high.

Nu är det augusti. Precis som jag tjatat om. Fast när jag vaknade imorse sa jag inte att "nu jävlar är det augusti!". Jag sa "åh, vad konstigt det luktar.", sedan insåg jag att jag befann mig i en lägenhet i centrala göteborg och inte hemma.

I tisdags var jag i Danmark, på Tivoli. Inte helt otippat ställde jag mig i kön till "The Demon". Nynnade på låten ända fram tills dess att jag såg allas spyfärdiga ansikten efter att dom åkt fördigt. Då ångrade jag mig och gick ner igen. Med en klump i magen såg jag min bror och pappa åka runt i den där loopen och kände att jag gjorde rätt som inte satte mig i den där hemska berg och dalbanan. Jag nynnade vidare på The Demon istället.

På tisdag är det Markus på allsång. Jag ska befinna mig i slussen 07.30. Lycka till till mig.